När jag blundar ser jag vårt nya kök. Färdigt och precis som vi tänkt oss. Sommar och prunkande krukor i fönstret. Anton som håller vår bebis. Ett kaosfritt hem och London. Promenader vid havet och våra vänners nya hus. Svala ben, svajande klänningar och en tom mage. Bebis i vagnen och grillad korv. Hemmalagad mat och pannkakor till frukost. Fräknar på näsan och ett städat sovrum. Våra kompisar som gifter sig, vår första nervkittlande kväll utan bebis och Anton som dansar (han är trots allt ett glatt fyllo). Första fläcken på våra nyamålade köksluckor, följt av ett högljutt och långt nej. Bebis som kräks på mor- och farföräldrar och syskon och alla andra som vill hålla honom. Oups. Jag småspringer till tåget och saknar inte alls att ha en kokosnöt mellan benen. Gröna träd och nyklippt gräs, årets första dopp i havet. En soldränkt lägenhet och törstiga tomatplantor, snart kan de vara ute dygnet runt. Bebisgos och kompisar på besök som alla säger att han är väldigt lik mig fastän han uppenbart är en liten mini-Anton. Hus-semester i Danmark och en liten lättnad när vi packar upp väskorna vår lägenhet igen. För den är så jädra fin och värd allting. Mars känns längesen och jag minns inte riktigt allting. Äntligen.
