Vi är i New York. Sug på den. Jag kan knappt förstå det själv. Kanske för att vi inte sagt det till så många, vi mest bara drog. När jag i början av hösten bara grät och grät så var allt jag ville var att åka till New York. Jag ville känna mig levande till skillnad från mitt dåvarande vakuumförpackade tillstånd. Men det är ju skillnad på att vilja och att sedan få lov att göra det. Jag trodde det var mer troligt grisar skulle börja flyga än att jag och Anton skulle korsa Atlanten. Men så bestämde sig livet för att bevisa mig fel. Tack livet.
