Det kändes inledningsvis ganska trist att cykla till Algots första dag i skolan i ösregn. Man såg ju framför sig hur han sprang in med sin brunbrända nacke och nya vita t-shirt och hoppade jämfota med en kompis från förskolan. Istället blev det en lånad regnjacka och bara nya ansikten. Men mitt i det hela var jag ganska tacksam för regnet som sköljde bort ett par tårar från min ögonvrå innan de ramlade ner på kinden. Regn eller inte, det var hjärtskärande att se alla nervösa små sexåriga hjärtan spana över skolgården. Ville typ krama dem alla och bjuda hem dem på saft. Sen cyklade jag och Anton och tog en kopp kaffe. Algots dag var superkort, bara två timmar men det kändes som en fin sak att ge sig själv som förälder en stund att ta in det högtidliga... för att sen släppa den. Det är så olika sånt där. Anton hantera saker som känns genom att rationalisera dem, bryta ner dem och ta ner dem på jorden. Vilket krockar lite med mig, som i och för sig försöker spela lika cool, medan jag inombords blir förvirrad för det känns så mycket ändå. Det behöver helt enkelt komma ut i form av en tår eller två ibland, istället för i ord. Sen, tro det eller ej, så cyklade jag till kontoret! Jag hade ett pressmedelande att skriva så det var bara att sätta igång. Jag glömde bort kaffet jag kokade och helt plötsligt var klockan tre och jag skulle hämta Idun. Hur förbaskat svårt ska det vara att lära sig ta micropauser? Hämta en kopp kaffe för fan, Christin! (så slipper du huvudvärken sen). Jag sitter även och pillar mycket på min öronsnibb sen igår. Luggen är ju kvar sen förra året, så vad jag skulle jag inviga denna hösten med? Jag bestämde mig för att ta hål i öronen igen. So hit me med era bästa örhängen. Gärna såna everyday-kind-of-par som jag även kan sova med (jag är lat) och ta mina första stapplade steg i örhänge-modet! Jag klickade hem fyra olika par skor inför hösten, men behöll bara dessa. Vill så gärna vara en sån där typ som springer runt i den ena snirkliga skon efter den andra, men jag får mest ont i rumpfästet och blygdbenet av det. Så jag köpte till sist de stiligaste sneakers jag vet och som jag har fått bekräftat passar till allt! New Balance W990. Och till sist då! Nattningen av Idun gick åt helvete, Algot var på ett finurligt humör och "mindes ingenting" av de två timmar han var på skolan, jag hade ont i huvudet (av bristen på paus och kaffe) och Anton velade in i sista minuten om han skulle gå på en lägenhetsvisning. Det gjorde han, men nej, det blir inget av den heller. Vi har utmaningen att vi redan bor i världens bästa lägenhet... minus ett rum.
