Vi är hemma. Och det är så himla skönt. Vår sista dag i New York längtade jag hem till vår ljuvliga lägenhet. Jag kände mig lite dum när jag längtade hem till tryggheten och det lugna livet när jag de senaste månaderna tjatat (alltså tjaaaaatat) om att få komma bort och få känna pulsen skena iväg. Men det är först nu, sjutton veckor in i graviditeten, som jag inser att min puls inte har puls nog för att skena iväg någonstans. En ganska så trögflytande insikt. Även om tröttheten är hundra gånger bättre nu än i början, så har det varit förvånansvärt svårt att inse att jag fortfarande är, well, gravid. Gravid och orkar inte hålla samma tempo som innan. Inte ens i New York. Min mamma har alltid sagt att har man tackat ”ja” till ett kalas, så går man på det kalaset. Det sitter liksom i ryggmärgen på mig. Så när jag har varit tvungen att avboka något i sista minut så har det alltid varit med ett tungt samvete. Som sig bör antar jag, för det är liksom inte trevligt att inte komma på ett kalas som man generöst blivit inbjuden till och tackat ja till. Det blir dock lite problematiskt när man har svårt att tacka nej till att börja med (allt låter ju så väldigt skoj) och dessutom har haft svårt att inse att man faktiskt inte orkar lika mycket nu = jag har den senaste tiden avbokat flera saker i allt för ogod till. Det är inte alltid helt lätt att anpassa sig till nya förutsättningar, speciellt när andra omständigheter är precis som vanligt. Exempelvis bor majoriteten av mina nära och kära inte i Malmö. Det har såklart alltid varit lite trist men c’est la vie och oftast handlar det inte om några jätteavstånd. De flesta bor 45 min till 3 timmar bort med tåg eller ett par timmar med flyg som värst. Så jag lever ett ganska flängigt liv med ett vardagsliv i Malmö och resten spritt runtom lite varstans. Det har alltid varit lite av ett livspussel men oftast nemas problemas och nästan alltid kul. Alla är ju liksom alltid värda transportsträckan. Missförstå mig rätt, det är ju fortfarande kul och viljan är där precis som förr men pulsen - den gillar bäst att vara i viloläge. Och just nu måste pulsen få bestämma. Det måste få vara ok. Ett litet tag till i alla fall.
