Jag borde lägga ner honom. Vila armen och städa lägenheten eller kanske sova själv, även om det sistnämnda är skrattretande svårt att göra mitt på dagen. Jag borde lägga ner honom och gå en promenad eller i alla fall bara gå ut på gården och uppleva solen. Jag borde lägga ner honom och gå på toaletten eller åtminstone borsta tänderna. Sommaren är precis utanför fönstret. Den är som en gammal vän som man visserligen saknat men som kommer lite olägligt. Jag har tyvärr inte tid just nu. Jag håller min sovande degklump till son. Ångesten gnyr lite, jag har ju längtat så. Men sen igen. Jag kanske inte springer barfota längs med strandkanten med vinden i håret men att skita i tvätten, dammsugaren och disken och bara ligga kvar där man är, det är ett ganska bra sommarlov det också. Ett jag aldrig vill skall ta slut.
