Tittu, här är vi hemma hemma hos Kajsa och det är sista dagen på året. I vårt tröttaste år kom vi på den briljanta idén att fira nyår tillsammans med en nyårslunch, så vi kunde gå och lägga oss med barnen och faktiskt ha lite behållning av dagen. [gallery columns="2" size="full" ids="2147372308,2147372300"] Kajsa hade dukat så himla fint och festligt. Väldigt lyxigt att få komma till dukat bord. Även om vi kom mitt i allt bestyr, sovtider och duschen. Men ändå fint att man kan göra det utan att det blir någon kris i paris. Här väntar Algot på att Gottfrid ska vakna. Även om Algot spexar mer och mer framför kameran, så älskar jag när han stirrar så blottat in i kameran. Det är bara barn som kan göra så. Fint hemma hos Kajsa, as always. Med personlighet och omtanke överallt och, såklart, framtidsidéer. Så som det blir i en stor gammal skola med alla renoveringsmöjligheter. Här är hela fina familjen. Och fina Kajsa med lilla Bea. Hej hej! Vi kom vid halv två och hoppade in i nyår direkt. Sen vaknade Gottfrid!! Och killarna satte igång med lunchen. Eller ja, Hampus och Kajsa stod så generöst för det mesta men det är svårt att hålla Anton från köket ändå. Han öppnade ostron. Och nyårsbubblorna såklart. Så stod vi vid deras diskbänk och varvade bajsblöjor, med paljetter och ostron och det var så perfekt blandat med allt det helt vanliga livet. Men man behöver lite flärd här i livet. Eller, jag behöver det i alla fall ibland. Speciellt efter sista tidens deppfest. Tycker så mycket om lite finess och när man anstränger sig. Och så kände jag mig fin i min klänning även om magen hunnit bli så stor att den stod ut som ett paraply. Men tycker verkligen den är helt magnifik, som ett litet konstverk. Älskar dessa bilder för de är så fyllda av av lajf. Barn som springer, Anton och Kajsa som pratar renovering och jonglerar allting samtidigt. Full fart även i de mest enkla bestyren. Sen åt vi så himla god middag tillsammans, jämförde känsloregister och skålade för det som är, hur vi är och det som blir <3. Och till sist slängde Anton ihop som Pavlova. Allt hemmagjort förstås, så som det blir när Anton är ledig. Och jag satt här. Varje gång jag reser mig gör jag massa läten som jag inte tänker på att jag gör förrän jag märker att hela rummet kollar på mig och undrar hur det går, hehe. Någonstans läste jag någon som jämförde att vara höggravid var som att vara en sköldpadda på rygg som försöker ta sig upp. Spot on. [gallery columns="2" size="full" ids="2147372292,2147372291"] Och så detta som präglade vår nyår <3 Bakom Algot kommer nämligen Gottfrid hack i häl i diverse glädjetjut. Dom leker så fint trots att det är två år mellan dom. Och när vi sa att snart får vi ju också en bebis, precis som Bea, så kliade Algot sig i huvudet och såg halvt fundersam ut, halvt förväntansfull. Puss och kram! Sen åt vi Antons kanske hittills fulaste men absolut godaste Pavlova. Alla rörande överens om att det smakade som sommar och som fick oss att drömma lite om vad vi ska göra då. När klockan var 19.30 tackade vi för oss, sa puss och kram, gott nytt år och åkte hem. Algot somnade på fem röda sekunder väl hemma, medan jag och Anton delade en skål räkor och några praliner till ett avsnitt Vår Tid är Nu. Somnade som en stock och noterade med ett halvt öra att "det var ett himla oväsen" när klockan slog tolv. Sen somnade den här sköldpaddan om. Glad och tillfreds i sinnet och hjärtat, men fortfarande något frustrerad i kroppen. Oh well. Slutet gott, allting gott. Med ett helt nytt år framför oss. Bara början kvar.
