Vi hade inga planer på nyår. Vi satt kring matbordet ute på landet två dagar innan nyårsafton och kände oss som två tonåringar utan kompisar (ja, den känslan kan mycket väl uppstå även i vuxen ålder). Men hela december var så pressat med allt möjligt annat att vi inte orkade tänka mycket längre än dag för dag. Men när nyår väl närmade sig kändes det trist att inte ha några planer, så vi sms:ade några av våra kompisar i Malmö och frågade: får vi komma på er middag? Jag som sprungit runt i samma långkalsonger i en veka kände mig nästan fånig när jag klädde mig fint. "Det känns som jag ska vara med i en rysk pjäs", sa jag till Anton. Och kanske det, men samtidigt var det så härligt att få gå loss. Så pass härligt att jag formulerade ett halvt löfte (även om man inte får kalla löften för löften längre) om att orka piffa mig mer i år. Jag gav mig på någon slags variant av sotade ögon. Det behöver väl inte vara så noga. Helt fascinerad över hur annorlunda man kan se ut utefter hur man sminkar sig. Det känns nästan roligare att kasta sig in i än outfits . Även om de två gillar att umgås med varandra. Vi traskade i alla fall hem till Nils och Kali på Bergsgatan, vi har firat nyår där flera gånger innan, så det känns bekant och tryggt <3. Det är fint när man helt plötsligt har känt varandra i ett årtionde. Algot är dessutom kompis med Kalis dotter Sofia. Väldigt fint hur allt passar som handen i handsken. Men Nils är fransman och äter nyårsmiddag kl 22.30 så barnen fick en skål pasta innan. Idun älskar en fest. Alltså på riktigt, det verkar som om hon alltid tycker det är så mysigt när vi är stora gäng och mycket folk. Sorl, stök och kramar är det hon älskar mest. Kanske som en slags motreaktion till att hon spenderade sitt första år i en brinnande pandemi. Från Nils och Kalis lägenhet har man helt magnifik utsikt över nyårsfirandet. Och detta var första året Algot orkade hålla sig vaken hela kvällen. Det var helt sjukt mysigt att fira nyår med honom, eftersom han var så glad att "få vara uppe mitt i natten". Det sortens pepp har man inte haft själv sen man gick i gymnasiet typ. Jag drog på mig min mest puffiga klänning från Stine Goye. Köpte den när jag var höggravid med Idun och har inte använt sen dess. Men det är trots allt en sån klänning som nog ändå kommer få bo kvar i garderoben forever. Vi åt väldigt god mat och knaglade oss fram på frangelska. Vi var i sällskap av ett gäng fransmän, vilket gjorde att det nästan kändes som vi var med i ett avsnitt av Emily in Paris, haha. Maten var Très Bien! Halv ett gick vi hem till vår sida stan igen. Den ena tröttare än den andra, men glada för kompisar som öppnar sina armar för en. Och exalterade inför ett helt nytt och oskrivet år framför oss. En ganska så härlig känsla faktiskt.
