Jag och Algot är i Lerkil hos nära och kära! Vi vände i princip i dörren efter att ha kommit hem från Frankrike igår. Vi kör hårt. Jag kommer på mig själv att hålla samma tempo som för några somrar sen. Innan Algot. Då väskan aldrig var uppackad, alltid packad. Jag är glad att jag orkar igen. Det var ändå längesen. Men skillnaden nu är att jag varken tränar, läser, lyssnar på sommarprat eller håller mig speciellt uppdaterad. Jag springer efter och med Algot. Vi åkte hit dels för jag inte vill glo i en lägenhet medan Anton jobbar och dels för att sommaren är knapp. Många minnen som vill bli gjorda, många sommarscheman som ska korsas. Nu är det snart två år sen vi var här sist, så det var dags. Förresten. Mina sandaler från Kavat, som jag älskar. Hade dom varje dag i Frankrike. Säger ändå något, tycker jag. I huset vi är i bor Klara, mitt fadderbarn. Också ett av mina första jobb efter gymnasiet. Var barnflicka till henne och hennes lillebror Sebbe framför allt. Sjukt att hon nu går runt såhär med min son. Älskade unge, som bara hänger med dit jag tar honom. Det ska erkännas att livet är lite lättare, eller, mer bekvämt på vardagarna. Barn älskar rutiner. Livet är mer väloljat, går lite smidigare när man gör samma sak dag ut och dag in. Och jag höll nästan på att börja gråta när Algot fortfarande inte sov efter två timmars nattning idag. Men samtidigt är det så fantastiskt fint att få lov att ha en vild sommar tillsammans. Sommaren, den kämpar på. Också det fina (och jobbiga) med kiddos. Tvingar en att göra saker varje dag. Vi går till stranden fast ingen annan är där. För knappt en timme sen höll jag på att säga upp mig. Jäkla envisa unge som vägrar blunda. Blundddaaaaaaaa dååååååååå. Sen blundar han och jag saknar honom. Han hjärntvättar verkligen mig.
