För tre år sedan påbörjade jag en utbildning på Malmö Högskola. Nu jävlar, tänkte jag. Nu jävlar skall jag bli något. Fyra dagar sedan hoppade jag av, förtvivlad av insikten att det inte var på Malmö Högskola som jag skulle bli något. Utbildningen såg bra ut på pappret och hade säkert kunnat leda till något kredigt jobb, men utan att riktigt kunna förklara varför skrek mitt huvudet nej. Så jag stack, så som jag oftast gör när något känns fel. När något känns som om en svidig klåda. Trots att folk gav rådet att ge utbildningen en chans, så var jag fast besluten. Envis och orimlig, skulle säkert många påstå. Det hela slutade med att jag hamnade på Lunds Universitet och en utbildning jag faktiskt tyckte var megakul. Inte perfekt, men kul. Om Malmö Högskola var allt för praktisk och tekniskt lagd för mig, så var utbildningen i Lund frustrerande abstrakt (jag fullständigt hatar när folk frågar mig vilka jobb jag kan söka med min utbildning som utgångspunkt, eftersom det inte finns ett rätt svar på den frågan). Sen när utbildningen i Lund började lida mot sitt slut i våras, så var jag så innerligt trött på Lund. Så trött att hela min kropp strävade emot tanken att vara i Lund en ända termin till. Det spelade ingen roll att jag skulle söka praktik och inte alls befinna mig på campus, bara tanken på att vara anknuten till Lund i höst var tillräckligt för att behöva en dos kortison. Så jag tackade nej till praktikkursen och hade ångest. Men så på en femma löste det sig. Jag paniksökte till en kurs i Malmö och kom in på senanmälningen. Precis som för tre år sen fast tvärtom. Så till hösten ger jag Malmö en ny chans, denna gången (förhoppningsvis) redo för både miljöombyte och något lite mer konkret. Livets ironi.
