[gallery columns="2" size="full" ids="2147371595,2147371596"] Förra söndagen var det sol! Oh my så skönt. Min svägerska Helle säger att hon inte vet någon annan som pratar om och blir lika påverkade av vädret som jag och min lillebror. Men fy fanken vad deppigt det kan bli emellanåt i november (och februari). Jag blir helt identitetsförvirrad eftersom jag bara vill att livet ska vara roligt, och vädret motarbetar mig så in i helvete. Jag tar det nästan personligt. Idag ska det vara sol mellan 9-14, så måste skynda mig att skriva detta. Men förra söndagen var ändå skit eftersom jag mådde så dåligt i graviditeten. Men tänker att det blev mindre skit för att solen sken. Men jag var i alla fall så trött att jag inte kunde sluta gråta. Förra veckan tror jag min andnöd peakade, eftersom jag knappt orkade gå från vår lägenhet till ett café hundra meter bort utan att bli så andfådd att det kändes som jag sprang. Det kändes som jag på riktigt inte kunde syresätta mig ordentligt, sjukt obehagligt, men vanligt. Uppenbarligen. Anton fick en chock när jag stod och hämtade andan efter att...ha gått ut ur duschen. Denna veckan har det varit lite bättre, tack och lov. Och på tal om tack. Tack för ni skriver så fint både här, på Instagram och lite varstans när jag öppnar den burken av självömkan. För att ni delar med er tillbaka - det hjälper även mig (vare sig det gäller graviditet, jobb, ångest eller whatever i livet). Och får den här platsen att kännas extremt meningsfullt. Så, tack för hjälpen <3 [gallery columns="2" size="full" ids="2147371597,2147371593"] Livet svänger just nu mellan att jag ligger och stirrar upp i taket eller försöker fånga livet (och mig själv) i en klänning. Jag är extremt mycket hemma just nu (för att vara mig) och jag längtar ut så fruktansvärt mycket. Men jag orkar inte. Varje dag är det något jag säger nej till nu. I huvudet vet jag att det är en kort period och bla bla bla bla, men mitt känsloliv springer maraton just nu och vinner. Stundvis är det så svårhanterligt för hela familjen, det blir tjurigt, men igår la Anton sig bredvid mig och sa "det är för jag också saknar dig och farten du sätter". Det var så gulligt sagt att jag typ somnade i ren lättnad. Att jag inte bara hittar på att allt känns annorlunda för typ uppmärksamhet skull. Att livet är ganska präglat av graviditeten, en liten men explosiv parantes i livet. När tröttheten inte tar över hittar jag små stunder av inspiration. Som när jag hittade dessa ljuvliga koppar inne hos Miloii. Lina som har butiken blandar upp sortimentet med lite vintage och second hand grejer som hon fyndar på sina äventyr. Love it. Och så har jag tagit selfisar i Kajsas showroom medan jag väntat på att hon mejlat klart bilder till en kund. Detta är verkligen en del av drömmen med JWHF, mitt frilansande och företagande. Att få dela dagarna, komma och gå hos varandra och dela kreativiteten och livet med kollegor såhär. JWHF är ju fullt av kreatörer och ju mer tiden går desto mer hittar vi stöd i varandra. Det är också en dröm med JWHF. Men det inlägget om vad drömmen, visionen och målet är, är också på ingång här på bloggen btw. [gallery columns="2" size="full" ids="2147371602,2147371600"] Vi skulle ha en liten men naggande god photoshoot tillsammans med Hanna. Hanna som jag lärde känna när jag hyrde en kontorsplats under tiden vi höll på att bygga och lansera JWHF. Och jag inser hur präglad livet är av allt hela tiden för då hoppade vi direkt in i den vänskapen för jag typ sa "hej jag heter Christin och jag kanske vill skilja mig" och så satt vi och pratade om livet istället för att jobba. Klipp till att jag och Anton gick i intensiv paraterapi samtidigt som JWHF lanserade, vi klarade oss, hängde i Lissabon & Anton fick revansch hos Hanna (så att säga, hehe) och nu står vi inför nästa (bebis)äventyr tillsammans igen. Inte undra på man är trött. Vad vi fotade får man se inom kort! Men så sjukt kul var det och fint blev det. När jag cyklade hem kände jag mig nästan hög på ett glädjerus att detta får lov att vara mitt liv. Också en anledning till att jag ibland har svårt att släppa jobbet just nu även fast min kropp kanske skulle behöva det. Jag tycker det är så extremt roligt och drömmer stort men i det ingår också mycket jobb. Inget att hymla med. Men så har veckan också präglats av extremt mycket vardag, så som den alltid gör. Vi försöker hitta stunder av mys. Som när vi möts vid tågstationen och går och hämtar Algot tillsammans. Det blir så tydligt att det är få förunnat eftersom både barnen och personalen kommenterar när båda kommer, "vilken lyxdag". Ofta måste man ju dela upp sig för att få vardagen att gå ihop. Det gör även vi, därför blir såna här stunder extra mysiga. Och Algot som är inne i period där han inte vill gå och lägga sig, inte vill vara ensam och får oss att lova att vi alltid tar hand om honom. När jag går och handlar så undrar han var pappa är och när jag svarar att han ligger i vår säng, svarar Algot med "va bra, då kan han ta hand om mig". Han är också ganska rolig just nu med sina funderingar och formuleringar. Som när jag säger "godnatt min älskade unge" och han svarar han med "godnatt min älskade vuxen": Det har varit extremt mycket november som sagt. Herrejesus så grått och helt otroligt segt väder det varit. Ser hur alla försöker hitta sätt att inte förtvina bort på, tipsen avlöser varandra. Algot kör på rosa diadem, gör du det också för imorgon försöker vi liva upp den här deppfesten med en ny omgång av JWHF Style Challenge. Algot och hans kompis Gottfrid i en enda stor lekfest. Livet är inte så svängigt just nu, ibland handlar dagarna bara om att komma ut. Som när jag höll på att gå i taket igår över att jag knappt varit utanför lägenheten på tjugofyra timmar. Då tog vi på oss regnkläder och hittade på en destination. Vi landade hos Beyond Us & Kajsas showroom. Där vi fikade fika med Kajsa, Hampus, Kajsas syster och mormor och Algot fick leka med Gottfrid som var så roligt att han sa att han redan saknade honom när vi kom hem. Och det var dagens härligaste stund och gjorde en grå dag väldigt mysig. Ibland undrar jag hur vi kommer se tillbaka på den här tiden i livet? När vi startade företag, födde barn och försökte balansera allt på lillfingret. Undra om vi kommer se tillbaka med snälla ögon, vara stolta över det vi jobbat fram, tycka att vi kämpat på bra och att det var värt det, eller om vi kommer ångra oss och stå där med svansen mellan benen och bara "fy fan vilken dum idé det var". Den som lever får se.
