Förra helgen var vi i huset! Det ösregnade mestadels av helgen, men sen på söndagen så drog vädret en djup suck. Det var solens tur. Fortfarande en del kalla vindar, men tre optimistiska (eller kanske envisa?) familjemedlemmar. Och Algot som skrikigt BADDDAAAAAAAA när vi åkte förbi havet dagen innan. Växlande molnighet, men precis när vi kom ner till havet var det som om någon satte på strålkastarna. Insåg ju att det här skulle bli en kall historia men det kändes som vi var tvungna att ta tillfället i akt. Att tacka av sommaren med ett sista iskallt bad. Sommaren 2017 var inte badarens år alltså. Här i mitt reafynd från förra året, en asfin baddräkt från Ganni. Men som jag bara kan använda när turisterna åkt hem eftersom den blir helt genomskinlig när jag badar. Som jag upptäckte mitt stockholmsvimlet ute på flotten. Hoho. Ljuset var makalöst och vattnet såg så lent och underbar ut. Som en genomskinlig milkshake. Jag har som absolut mest frihetskänslor i kroppen när jag är i havet. Vet inte vad det är. Men barnet i mig jublar. Så otroligt fint och jag är så himla tacksam att det här kommer bli Algots barndoms-bygga. Jag växte upp i Domsten, utanför Helsingborg och det är fortfarande något speciellt att komma tillbaka dit. Tänker på mormor som stod och applåderade när jag stod på händer sju tusen gånger. Eller när jag och Frida solade på piren. Badade till vi var två russin. När min storebror kom hem med en glass och vi skrek "vaaaaar har du fått tag i den" och så plötsligt hade vi en liten kiosk. Allt, en viktig del av mig. Algot som oftast kan bada i allt, även en ishink tvekade lite. Trappan var för kall. Men tjuter alltid högt när han är i. Inspirerade säkert ett tiotal barn i somras att våga bada. Hans glädje smittar onekligen av sig. Sen kutade vi upp till huset igen, packade ner det sista och tänkte att jo, nästa gång vi är här så är det nog verkligen höst.
