Detta kanske är mitt livs snabbaste januari. Stora ord men jag tror det är sant. Jag kan inte minnas en januari i denna kalibern. Ibland händer bara livet och helt plötsligt har man tagit ett steg framåt. Efter att ha stått och trampat vatten i månader, bitit naglarna och undrat vad i helvete det skall bli av det hela är det skönt att kunna andas ut. Känslan av att vara påväg och att äntligen våga ta ett beslut är väldigt förlösande. Men tiden är knapp mitt i alla känslor. Jag vill berätta om Algot, Antons trettioårskalas, festen om ett par veckor och den stundande resan till England men jag är rädd för att det får bli sen. Tills dess!
