Det doftar jul i lägenheten. Hyacinten blommar. Algots ena kind är varm som en nybakt kanelbulle. Han har sovit på Anton som har sovit på soffan, så när jag tar upp Algot och lägger min kind mot hans så är det Antons kroppsvärme mellan oss. Jag hade storslagna planer på att gå att träna idag, som förr på lördagar, men Algot blev förkyld och sov ingenting i natt. Tillbaka på noll. Inspirationen är så flyktig nu. Ibland kan flera dagar gå utan att jag känner den. Den är borta i maj någonstans. Allt är inte Algots fel, jag hade underskattat november. Förträngt och glömt bort hur gråvember kan tränga in genom huden och fullständigt ta över alla organ. Allting saktar ner. Förutom viljan förstås. Jag vill fortfarande lika mycket som jag orkar på andra sidan halvåret. Jag blir sur och besviken på mig själv när det sen inte går, ligger sömnlös och slår på mig själv. I dagsljuset verkar det så dumt, men det är svårare att se klart och nyktert på saker i dunklet. Den senaste veckan har jag försökt följa november, snarare än att motarbeta den. Jag har strukturerat om mina dagar, avbokat och njutit av planlösa dagar. Kravlösa dagar. Gått och lagt mig med Algot om dagarna. Bakat. Tränat bara när lusten fallit sig på. Promenerat om fötterna orkat. Kollat på tv istället för att städa. Köpt amaryllisar och stängt av telefonen. Som sommardagar,fast i november.
