Jag är dålig på att leva i nuet älskar idéen på att se framemot något kan inte stå emot att kolla bak men kan aldrig vara här och nu har alltid dömt mig själv hårt slagits och försökt förstå varför kan inte jag? kanske dags att acceptera att jag är bäst på sen och då jag är pepp ändå pirrig inför och tacksam när det är klart som nu, när jag sitter i vårt hus minns sommaren som var gästerna som var här minnena som för alltid är kvar såklart, ett sting av vemod att det nu skall gå ett år men mest kan jag inte sluta tänka att gud så fint det var
