Det är söndag och solen skiner. Vi sov till halv åtta idag. Hela familjen behövde nog det. Jag gillar att kalla oss familjen. Vi dricker kaffe och Algot leker på golvet. Det är ett tag sen han lekte själv längre än ett halvt ögonblick. Enligt internet är han mitt i en utvecklingsfas. Ett tecken kan tydligen vara att barnet skriker så fort man sätter ner hen. Jag och Anton nickar instämmande. Vi har burit ovanligt mycket på Algot de senaste dagarna. Kroppen gör ont. Mina skulderblad dunkar när jag går och lägger mig. Har jag sagt att mina handleder också gör ont?Tydligen är det vanligt efter en graviditet, men har aldrig hört talas om det förrän jag drabbades av det. Kanske gnäller jag ovanligt mycket för att vara en maka. Eller så borde alla andra bli lite mer högljudda. Men just nu skiner solen och vi dricker kaffe. Helt plötsligt slår det mig att det kommer bli sommar igen. Jag brister ut i ett glädjetjut som överrumplar Anton. Jag ser oss tydligt i sommaren.Algot utan blöja, vita sneakers och Antons solbrända nacke. Det är ett perfekt ögonblick både där och här i vår kök just nu. Jag tänker ibland att jag är dagdrömmarnas mästare. Jag trivs så bra där. Någon annanstans. Det kanske låter sorgligt men det är där jag vilar. Återhämtar mig.Det är en skön tillflyktsort. Och ibland total livsnödvändig.
