Vi flydde ett par dagar till vårt sommarhus, packade upp fuktiga sängkläder, tände brasan och torkar snor på först det enda barnet och sen det andra. När Idun blev hemskickad igår, gav en del av mig upp. Anton jobbar på ovanvåningen, jag tar teams-möten omringad av ketchupfläckar och hoppas hoppas hoppas 2022 innehåller mindre jonglerande. Och plastbackarna då? Det är där vi lägger alla våra sängkläder så mössen inte ska bygg bo i dem eller käka upp dem. Baksidan på sommarhus, kulisserna bakom en instagrambild osv! Jag börjar nästan tycka att det är lite jobbigt att skriva om allt vabb. Helt sonika för att jag är rädd för att tappa både jobb och socialt. "Äh, inte lönt att fråga Christin ändå", "kommer hon kunna leverera" är hjärnspöken som fyller mitt huvud när sömnbristen borrar sig in i själen och självförtroende. En envis liten röst som försöka intala mig att det alltid kommer vara såhär, trots att jag vet bättre. "Jag känner mig helt inkompetent" sa jag till en kompis i liknande situation. Samtidigt som en kund påminner mig, med ett eget barn i knäet bakom skärmen, "tänk när vi ser tillbaka på detta, Christin". En tröst att inte vara så ensam. (Men egentligen tog jag mest bilden för det var dagsljus och jag tyckte det var snygga färger vid dörren). Ett år kvar av små-små-barnstiden om jag minns tidsintervallet rätt från Algot. Men jag vill minnas det som att livet tog en rejäl u-sväng där vid tre års åldern. Samtidigt är jag helt blown away att hon snart fyller två.
