Jag ligger nerbäddad i sängen. Det small till i min nacke i morse och jag kände hur nackspärren spred sig neråt som om någon hällde vatten längs min rygg. Det ekade ett "åh nej" genom lägenheten, när både jag och Anton insåg hur ont ett nackspärr kan göra, för jag kunde knappt lyfta Idun. Jag borde väl egentligen hålla igång kroppen, att ligga still är inte bra för nackspärr men det är bra för själen, så jag prioriterar. Det är tyst och skönt i lägenheten för första gången på flera veckor. Jag skickade ett sms till Anton när jag kom fram till kontoret "jag tror vi behöver dela upp oss i helgen". Man vet att man går på tom tank när man hellre sitter på en vass kontorsstol ifred, än vilar hemma i ett slagfält. Jag kunde inte låta bli att fnysa ironiskt till Anton som sa "gå och vila lite" samtidigt som jag hade två barn som skulle pussa, high-five, springa, fråga var fjärrkontrollen var eller krypa upp på matbordet. Det är som när man säger "sov mer" till någon som lider av insomna. Jag hann i alla fall äta en nudelsoppa med en vän innan jag gav upp denna dagen. Det var en sån dag då båda konstaterade hur vansinnigt det senaste året varit, en total game changer på så otroligt många sätt. Ni vet som när fruarna i Real Housewife säger att "the dynamic has change" när man inleder en ny säsong. Kanske lite smal referens, men ändå, still true. Jag funderar på vad jag lärt mig under detta året? Att jag gillar att vara själv mycket mer än jag trodde. Har insett att jag gärna hellre stannar hemma än går på coola fester (men gärna någon ibland). Den satt nog ändå långt inne för mig att erkänna. Men ja, man lider väl av FOMO som många andra, men det är ju bara "noise" när allt kommer omkring. Något som stör. Men har också insett att man behöver sitt familjära sammanhang för att kunna hantera det, en grund att luta sig mot och jag har saknat min. Så när jag läste att Sverige ändrar reglerna för inresor för danskar så blev jag nästan rörd. Äntligen! Så det blev en bra dag, trots allt.
