Även om det knappt känns så, så har jag letat mig ut korta stunder denna veckan. Tagit på mig så vanliga kläder som går och försökt känna mig normal. Men är rädd för att blogginlägget skrivs av en liten nerslagen mig. Det är så tungt nu, och jag är så trött och har i det svårt att tänka rationellt i allt annat. Det är jobbigt. Men så är det väl när man inte ens kan se sina egna fötter. Jag har fikat! Micro-måltider är min melodi just nu. Här på Nostra i fint sällskap av en vän där livet verkligen händer på alla håll i kanter. Fint att man i alla fall kan känna igen sig i det, trots att livet kan se helt olika ut. Ofta har det varit grått som en konservburk men två dagar i rad nu har solen letat sig fram. Det är så mycket framtidshopp i det. Så pass att jag testade att pressa mig ner i en av mina skjortklänningar jag älskar - det gick precis! Precis som det preciiiiis går att komma upp på cykeln utan att magen får punktering av styret. Har också fikat på Noir med Sanna och önskat god jul. Alla är så trötta nu och verkligen i behov av jullov. Skönt att det snart är dags så man kan se framemot 2020 och inte bara oroa sig. Tycker alltid slutet av året är dubbelt. Glad, tacksam och stolt över mycket. Men lika trött och i behov av reflektion, vad hände egentligen? Samtidigt som det nya året står och knackar på med lika många delar nervositet som förhoppningar. Hej hej. Nu ser man inte magen men blir alltid lika chockad när jag ser magen vanka förbi i ett skyltfönster. Fattar inte att det är jag. Är inne i vecka 38 nu, så försöker hålla huvudet kallt och inte vara för hård mot mig själv. Men huh, vad man saknar sin kropp nu. Går jag in i den känslan för mycket blir jag lite ledsen och får lite panik även om jag vet att det verkligen inte är mycket kvar nu. Hej och hejdå solen. Och så direkt från idag. Har varit vaken sen kl 04 för jag kunde inte somna om för att kroppen gjorde så ont. Jag vet ju att ångesten och ängsligheten kommer som ett brev på posten då och allt blir så mkt mer svårhanterligt. Som när man får oväntade fakturor som dränerar mig när jag är så trött efter allt jobb i höst. Och trots att jag samtidigt bokar ett roligt jobb inför 2020 så gör tröttheten att jag fokuserar på det negativa. Hur allt hårt slit rinner bort i fakturor och inte så väl investerade beslut, så blir jag mest ledsen istället för att tänka att man lär sig av allt. För så är det verkligen. Jag vet det. Men så har man dagar där man undrar vad fan man håller på med, vem tror jag att jag är och är det ens värt det? Börjar gråta när jag inte orkar följa med Algot till badhuset, missar alla roliga tillställningar för att ett bebishuvud stöter emot alla nerver i bäckenet och sova "medan man kan" känns som ett skämt. Känner mig slut, ful, ledsen och inte så kaxig i skrivande stund. Men som tur är startar jullovet idag! Även om jag nästan var gråtfärdig då också bara av cykelturen så åt jag och Anton lunch tillsammans och skålade in jullovet i Coca Cola och vårrullar på ett nytt ställe mittemot Olsson & Gerthel nere i stan. Det var sådär gott men sällskapet var bäst och det är väl det man behöver just nu. Trygghet och tålamod i stora lass.
