Tiden är så märklig just nu. Den finns knappt, segar sig fram i ett underbart och förvirrande tempo. Och vi låter den. Från oss till oss. Världen väntar på oss där ute ändå, vilket blev så tydligt när jag (vi) gick på min första darrande promenad idag. No stress. Även om det är ganska så underbart att äntligen få uppleva sina målbilder man hängde fast vid i slutet av graviditeten. För mig var de där målbilderna superviktiga. Låg och fantiserade på nätterna när jag inte kunde sova. Och frihetskänslan att kunna knyta sina egna skor. Vardagslyx i sin enklaste form. Snart tar man det för givet igen. Också en vardagslyx. Har haft på mig dessa mjuka byxor sen förlossningen, rekommenderar verkligen investeringen. Jag var lite väl kaxig och hög på endorfiner efter förlossningen, så när vi skulle gå hem från BB så deklarerade jag att "självklart kan jag gå hem". Blev kallsvettig och gråtfärdigt chockad halvvägs hem över hur ömtålig kroppen kändes, så nu tog vi det säkra före det osäkra och höll oss till en lagom kort promenad. Till en favoritvy i Malmö! Huset som är som två kulor glass - en vanilj och en choklad tack. Vårtecken. Ett försprång Malmö har. Hej hej! Jag är så himla överlycklig att inte vara gravid längre, att få ha vår fina bebis hos oss nu. Men ska erkännas att kroppen är rejält mörbultad. Inser att det nog blir en liten process att laga den. Oh well. Finns tid till det också.
