Missta inte min rynka för något annat än solen rakt i mitt nylle. Sakta men säkert håller saker på att falla på plats och trots att all tid utanför jobb slukas av flytten så ser jag våren i sikte. Det är en riktigt, riktigt, riktigt skön känsla. Jag smyger in denna bilden från veckan, på Algot och hans kompisar från skolan. När vi pratade om hans kalas i april så sa jag "kanske vi ska ha ett för dina gamla kompisar, och ett för dina nya i skolan". Så svarade han "men dom är inte nya längre mamma" och en liten sten föll från mitt bröst. Den livslånga oron man har för sina barn som intensifieras varje gång ens barn går igenom någon slags milstolpe i livet. Men i måndags när Algot hade sina två kompisar hemma på middag gick jag och la mig riktigt riktigt glad och... nöjd. Det är inte alltid det syns här (pga det är mest Algots liv) men så stor del av livet som helhet trots allt. Vissa dagar är helt enkelt bara glass på vägen hem från skolan, grannar som skriker "var tyst någongång" när tre barn spelar tv-spel och stekt korv med potatismos. Men de dagarna är bland de bästa. Och herregud som det börjar märkas att vi numera har ett skolbarn. Inte bara nya kompisar, men varje dag kommer han hem med någon ny slags information. Så låt oss säga att google går varm här hemma. Senast imorse fick vi googla på grammatik ramsan man lärde sig någongång för länge sen och "innehåller alla meningar ett verb"? "Vad består en korrekt mening av egentligen"? Utmaningarna, som ni hör, är många i föräldraskapet. Idun den lilla rövaren. Låt oss säga att hon är bensinen på våran eld. Häromdagen ringde förskolan på förmiddagen och vi suckade djupt, hon var inte ens sjuk på morgonen! Men istället svarar vi och hör en gapskrattande Gloria i telefonen, för tydligen hade Idun gömt en Iphoneladdare i blöjan!? Senare samma kväll knockade hon Anton så han fick näsblod i en kvart. True story! Och så köpte jag hem tulpaner till vår älskade lägenhet en sista gång. Det fina med denna processen är att det är inte alls bitterljuvt som jag trodde det skulle vara att lämna denna lägenheten. Jag är bara sjukt glad för grunden den varit och att vi får bygga vidare på ett ställe som känns minst lika bra.
