[caption id="attachment_2147382973" align="aligncenter" width="564"] Bild: källa[/caption] Rubriken läses med fördel med melodin till "Broder Jacob". Vi applicerar den till allt här hemma just nu, och det resulterar nästan alltid i ett litet fniss från alla i familjen. Till och med åt förlusten av måndagskänslan. Vad beror detta borttappande på då? För min del beror det mest på att det känns som föregående veckornas förkylning äter mig inifrån. Det är svårt att förklara, men varför morgon vaknar jag med en ihålig känsla inombords, lock för öronen och något slags hemmagjord slajm i halsen. Jag äter d-vitamin, b-vitamin, dricker "supergreens" och köpte 6 broccoli sist vid handlade, något som förbryllade Anton en del. "Händer något magiskt efter 6 (!!) stycken broccoli, eller?". Övriga familjen är nog "bara" vintertrötta. Vilket är fullt förståligt, det är det vintern är till för. Underbaraclara säger det väldigt bra här. Något vi alla verkligen borde påminna varandra om. Jag erkände för Anton i morse att "jag känner mig sumpig som inte är 100%" än och "vem är förkyld så länge", som om det vore ett personligt misslyckande. Så dumt, men så lätt hänt i *dagens samhället*. Jo, supertack för alla kommentarer och meddelande efter detta inlägg. Jag blir verkligen berörd när så många känner igen sig, och det får mig att känna mig minde vilsen på de sju haven. Jag har inte hunnit svara på allt. Det blir nämligen en liten urladdning efter att ha skrivit ett sånt inlägg. Jag skriver om personliga erfarenheter för jag tycker det är viktigt, men det är också läskigt att göra sig så sårbar. Så då måste jag gå in, puffa upp mina egna kuddar, göra varm choklad och lägga mig under filten en stund för att våga gå ut igen. Vi ska kolla på en lägenhet idag och en på onsdag, i helt olika områden i Malmö. Jag vet, jag vet, jag vet, vår lägenhets-resa är som en jäkla jojo. Men det verkar som att vi inte kan släppa det helt ändå, trots att det vore skönt eftersom det går åt en hel del energi att hålla igång denna jojo. Men samtidigt som har vi en del att utforska verkar det som eftersom vi inte är helt överens var och hur vi vill bo i nästa boende. Vilket går helt i linje med min ambivalenta känsla inför det mesta just nu. Ena stunden sprutar inspirationen ut ur öronen på mig, nästa sekund vill jag bara läsa en massa romaner tills årskiftet och aldrig gå upp ur sängen. Typ såhär. Så jag sätter mig på händerna för att sen kunna peka med hela handen.
