Gud, vad långt in bloggeriet sitter. Jag kan förstå hur folk "råkar sluta blogga", för tiden liksom bara går och helt plötsligt känns det som man glömt hur man gör. Det och kompisen aka hjärnspöket som ständigt viskar "who gives a fuck...". Men så tar man en bild där det ser ut som om jag har kissat på gatan, som man får lust att dela med sig. Projekt vardagsmotion har börjat. Jag tycker det är svårt att skriva om träning för den pendeln slår liksom långt åt båda håll. Men har ändå kommit fram till att det blir snett när någon helt plötsligt kommer med ett "JAG ÄLSKAR TRÄNING"-inlägg och en rippad kropp. Stegen däremellan är många och långa oftast. Jag har själv blivit typ rädd för att träna för jag har blivit så otroligt rädd om min energi och att orka. Det känns som guld jag inte vill tappa. Det är en hårfin gräns vad som ger och vad som tar. Idun är inne i en riktigt rackarbajsar period. Allt är trots, tjuvnyp och ret. Som här när jag ska slänga sopor innan transporten till förskolan, och när jag vänder mig om är Idun borta. Vi letar och ropar och till sist hittar Algot henne i hallonbuskarna. Annars harAlgot haft playdates nästan varje dag. Kompislängtet pyste ut ur öronen på honom. Vardagen va, så fin på många sätt! Jag älskar vardagen, även om jag ofta förvirrar mig själv när jag googlar saker som "svenska skolor utomlands". Stackars vardagen va, så mycket skit den får ta när man hela tiden är orolig för att den inte är stor nog för det här korta lilla livet - när det egentligen är där det händer.
