<div> </div> <div>Gud vad tiden går. Sydney känns längesen nu. Vi har hunnit gå på en helt makalös vandring i nya Zeeland, skaffa bil, ätit världens bästa (sägs det) ostron, inte haft någonstans att bo, haft PMS-sammanbrott och så har allt hunnit lösa sig dessutom. Det har varit svårt att skriva om för Nya Zeelanda landsbyggd är verkligen isolerad. Naturen här är dock så otroligt vacker. Den är lämnad ifred, välbevarad och stundvis rå. Här rättar sig människan efter naturen och inte tvärtom. Vi skall förstås visa så fort vi får tillräckligt bra uppkoppling. </div> <div> </div> <div>Igår kom vi halvägs. Halva resan har gått. Det känns sjukt på tre sätt: </div> <div>1. Har det redan gått sex veckor?! </div> <div>2. Har det 'bara' gått sex veckor, vi har redan sett så förbaskat mycket! </div> <div>3. Herregud, har vi sex hela veckor kvar? </div> <div> </div> <div>Minst en gång om dagen stannar jag upp och fångas av en förundran över att vi verkligen är iväg. Tänk att vi verkligen gör detta, vi reser verkligen jorden runt. Jag och Anton. När det slår mig känns det som om mitt hjärta svimmar lite. Som när Anton vänder sig mot mig, mitt bland risfälten i Vietnam & säger: "världen har blivit större, Christin".</div> <div>Visst, man blir hungrig, får PMS, mensvärk och har dåliga dagar även på andra sidan jorden också. Man längtar hem ibland och saknar nära och kära, önskar att dom kunde vara med. Men det är ok, till och med fint, för det gör att tanken på att komma hem inte känns så farligt eller som om det vore slutet på något. Sex veckor kvar av en himla himla himla kul grej. Jag känner extremt ödmjuk i för att vi kan göra denna resan men också lycklig över att vi vågade.</div>
