"Hoppas jag inte träffar någon jag känner", tänkte jag när jag och barnen cyklade genom Malmö i morse. Lite för jag såg ut som en trasa, men mest för jag nog inte skulle orka hålla ihop småsnacket. Jag hade precis spenderat timmar med att systematiskt gå igenom hela lägenheten för att förhoppningsvis hitta mitt körkort, men utan någon tur. Kanske var det på kontoret? På med regnkläder, lova bulle och snälla-hjälp-mamma-med-detta-vädjan. Vi cyklade igenom ett regntungt och ett folktomt Malmö. Kändes fint och ödsligt på samma gång. Körkortet då? Spärrat, upphävt och fan-ta-småbarnslivet. Jag brukar kunna gå baklänges i huvudet och enkelt hitta saker igen. Men mer än någonsin glömmer jag nycklarna i låset i vår grind, främlingar frågar mig genom gallret "är detta dina" och dinglar med min nyckelknippa mellan fingrarna, saker försvinner fast jag precis haft dem i handen. Jag missar fakturor, får företagskortet spärrat, glömmer födelsedagar och försummar kompisars sms. Och mina händer lägger mitt körkort någonstans medan min mun svarar någon annan och mina ögon passar den tredje. Någonstans mellan tanke två, tre, fyra och fem miljoner ligger mitt körkort. Hela tiden med Anton som stand-by i en jämn smskonversation. Hur går det, frågar han? Jag svarar att jag inte svurit en enda gång, inte gråtit eller skrikigt. För min insida känns död. Som om jag är en robot som slocknar utan sitt batteri, med ett sorgligt litet mekaniskt ljud faller mina armar till sidorna och huvudet trillar ner till bröstet gjort av metall. Eller kanske som Olof, som smälter när Elsas kraft inte längre räcker till. Det är bara ett försvunnet körkort, men det ligger på en hög av massa annat som bara är. Den är stundvis tung att bara och den är lätt att tappa. Sen då? Jag bröt till sist ihop när min bror ringde mig på FaceTime. Det var därför mitt körkort kändes så viktigt. Mitt pass har gått ut och jag måste kunna identifiera mig om jag ska kunna åka över till Köpenhamn och hälsa på. Jag är inte död, hjärtat pumpar fortfarande, men det saknar sin familj. "Jag vill ju bara kunna träffa er", snyftar jag. Sommaren känns ledsam medan jag veklar upp den blöta papperspåsen med kladdiga kanelbullar. Min mazarin är inte längre frasig. Något är inte alltid så bara, även om det samtidigt bara är borttappade saker. Jag vet, det viktiga finns kvar och Anton kan intyga att jag är jag.
