Jag äter detta varje frukost. Yoghurt med jordgubbssmak, havrepuffar och jordgubbar. Frasigt, syrligt och sött - precis som sommaren om den var en smak. Barnsligt och gott, två andra ord jag gärna beskriver hela sommaren med när hösten tar vid. Men det är än länge tills dess. Igår var första dagen som vi var helt själva efter några väldigt sociala dagar. Jag bröt ihop lite på morgonen, denna urladdningen som alltid kommer efter något tagit slut. Jag älskar att se framemot saker, men när sen en helg som man längtat efter länge helt plötsligt är slut känns det så tomt. Även om det är jobbigt försöker jag stanna kvar lite där, istället för att bara skynda på vidare till nästa sak. Jag älskar verkligen fartfyllda dagar med andra som jag tycker om, men sen blir det sån himla kontrast för kroppen som typ alltid behöver en gråttskvätt. Gråter ut det intensiva och tar in det stilla. När jag torkat tårarna åkte vi till stranden och startade om gårdagen. Och åt glass. Och någonstans här kände jag sommarlovets sköna lunk sjunka in. Det tar alltid en liten stund. I morse lyssnade jag på Isabella Löwengrips sommarprat i hängmattan medan Anton och Algot sov. Minns inte när jag låg still så sist och bara lyssnade. Den sista delen av sommarpratet tyckte jag var bäst. När hon pratade om att känna en eld i bröstet men inte alltid veta vart det ska leda till. Kände mer igen mig i det än att vilja bli världens mäktigaste kvinna. Och påväg hem från stranden köpte vi skaldjur och det smakade så gott att jag nästan skrek rakt ut. Sen somnade jag kl 21.30 efter en otroligt somrig dag som blandades med helt vanliga känslor som alltid.
