Mums, vilken härlig påsk det blev. Trots diverse öroninflammationer, febertoppar, vattkoppor och vad vet jag, så höll alla humöret uppe. Kanske för att våren äntligen äntligen äntligen kom - på fler sätt än ett. Vi har grillat korv halva helgen. Lika gott som grillad korv smakar i april, lika äckligt är det sen i Augusti när sommaren är slut. På våren är vår bäck är som allra bäst - och roligast - då. Det är så gulligt när barnen sitter där och leker. Lagom till långfredagen kom denna godingen på besök. Osvalds första besök i huset och nu är vi fler barn än vuxna. På kvällarna låg Idun och sa ”I Love baby Osvald”. Och det gör sannerligen jag med! Världens goaste unge och dagarna innan de kom blev jag helt träffad av känslan att hela familjen var påväg till oss. I julas kändes detta läskigt långt bort, men Osvald har visat vägen. Osvald föddes med ett allvarligt hjärtfel och det blev extremt akut när det upptäcktes i höstas. Snart blir han 7 månader och är familjens gladaste. Helle, vår Helle. Och min lilla lilla lillebror. De har verkligen varit igenom det. Bara av att stå på sidlinjen den här hösten har jag sett en ny sida av både ren och skär rädsla och djup kärlek. Dessa två alltså! Busigare och busigast. Alice och Idun är jämngamla och fick båda den fartfyllda genen. Killarna! De börjar verkligen bli så stora. Algot var bara 1 när vi köpte huset och Viggo var nyfödd. Snart fyller de 8 och 7. Man kan förstå varför familjesammankomster ofta filmatiseras och dramatiseras för herregud vilken intensitet. En gång började jag nästan gråta vid diskbänken för jag var så trött, haha, men tur hjärnan är snäll och glömmer allt sånt. Men när allt kommer omkring, så när påsken var slut ville ingen av barnen åka hem - och det betyder allt i hela världen.
