Nu är vi tillbaka en liten vecka i huset. Den sista för juli månad, resten är uthyrt. Kanske är det därför. Därför jag njuter så varje gång vi är här. Den värsta pressen har tagits bort och det känns som semester, på riktigt, varje gång vi är här. Kanske också för att jag taggat ner med allt som "måste" göras här. Saker blir gjorda inom tid, Instagrambilderna kan vänta. Vår bäck som rinner längst med tomten må vara snustorr (ironiskt med tanke på att den var översvämmad hela förra sommaren) men något gör den ändå med naturen, för rabarbern växer ändå. Men det var helt tokvarmt så vi kastade oss i bilen och begav oss på stranden. Och Algot, min älskade Algot, vågade äntligen ge sig ut i vågorna igen. Hela sommaren har han nämligen vägrat, alltså panikvägrat, att bada. Vilket har både varit konstigt och tråkigt med tanke på att han alltid älskat att bada. När vi kör till huset mitt i vintern så skriker han "badaaaa". Men plötsligt var det annorlunda. Han bara skrek och sprang åt andra hållet och vi fattade verkligen ingenting. Tills vi kom på, att han nog blivit rädd efter en liten incident på badhuset i våras. Som försvann för oss vuxna lika fort som det hände (typ) men antagligen satte sig i hans lilla kropp. Utan att varken han eller vi fattade det. Så när den polletten ramlade ner var det lättare att möta honom i det. Och plötsligt gallskrek han igen när vi sa att nu var det slut med badbandet för idag. Så enormt fantastiskt att se modet leta sig tillbaka till honom. Mitt stora lilla liv. Och så hade vi en fantastiskt eftermiddag. Vädret till trots så har vi inte varit exceptionellt mycket på stranden. Antagligen för jag inte är en hänga- på- stranden- hela- dagen- person. Men ett par timmar på förmiddagen eller eftermiddagen är perfekt. Och det var det nu också. Tillbaka till huset där vissa blommor från Danmark sjunger på sista versen och baddräkten från H&M hänger på tork. Baddräkter tycker jag dem gör ganska bra, HM, i alla fall mönstret och så. Men denna skär så infernaliskt mycket upp och in i rumpan. Så man få ju gå och dra en del. Ganska skojig look på stranden, vill jag lova. Bondens kort har redan fått komma ut i hagen. Andra år brukar han skörda här två gånger per säsongen, sen kommer korna på hösten. Men nu växer ingenting och korna får äta direkt ur burken. Ganska mysigt med sällskap ändå, fast jag tycker kor ofta kan se ganska onda ut. Och vår flox och höstanemoner som brukar vara svallande, böljande hav under vårt köksfönster är glesare än någonsin. Säga vad man vill om förra året, men då blommade det så det stod härliga till. Nu vissnar allt och visste man inte bättre skulle man tro det redan var höst. Ändå lite deppigt. Jag oroar mig ibland lite för att det aldrig mer ska regna. Även naturen behöver både näring och återhämtning. Och så lagade vi dagens andra sallad, med pärlcouscous som jag tycker är så roligt att äta. Sån himla enkel dag egentligen. Vi har varit lite tjuriga, lite glada, lite trötta och lite pigga. Bara varit vi tre och ätit enkel mat. Storhandlat och badat i havet. Jag har ändå saknat detta, familjelivet.
