Det känns som det varit helg, fast det har det ju förstås inte, bara ett evighetslångt sommarlov. Huset har varit uthyrt i över en månad och på onsdag börjar Algot förskolan igen. Så vi begav oss hit för att sätta punkt för sommaren. Som gjorde en sista föreställning just for us. Eller ja, badväder kan det ju sannerligen vara ett tag till men det kändes ändå som en sist suck. Att nu övergår vi snart i något annat. Äpplena är nästan mogna och äppelodlaren som är vår granne hälsar att allt plockas två veckor tidigt i år. Så konstig (men härlig) sommar det blev. Kändes som året blev dubbelt så långt för man levde så intensivt i sommar. Eller på något sätt levde mer här och nu, kanske? Längtade inte någon annanstans, jo kanske till fjällen när det var som varmast, men annars så badade vi ju bara loss. Gräsmattan har blivit grön igen, vilket är härligt. Men gräver man lite i jorden så är den fortfarande snustorr längre ner. Även om det regnade så det kändes som himlen skulle ramla ner i morse så tar det lång tid även för naturen att återhämta sig efter en så lång sommar. [gallery columns="2" size="full" ids="2147366094,2147366095"] Ibland känner jag mig lite identitetsförvirrad här ute i huset. Lugnet är lika skönt som förvirrande. Jag blir ofta så ofantligt trött när jag kommer hit och går ner i hastighet. Jag piffar inga kuddar, målar inga rum, får inget extra gjort. Köper lite blommor hos bonden på sin höjd. När det egentligen finns hur mycket "content" som helst här ute. Och som jag ser andra med liknande omständigheter göra det mesta utav. Har bara vanliga trädgårdsmöbler och ingen gammal säng vid en åker. Jag köper fortfarande hellre nya klänningar och har inget naturlig rutin här. Kanske när jag hittar min plats här ute, vad jag gillar, vad jag tycker om så slutar jag titta mig omkring så mycket. Allt har sin tid. Eller kanske, allt tar tid.
