Det är ju inte utan att man tycker det är ganska sjukt att för tio dagar sen övervägde jag att bada i havet, för det var den ljuvaste brittsommaren då. Hösten brann och vi njöt i huset. Ett bra äppleår, torkan till trots. Och bristen på tid visade sig ha en naggande god fördel: skitgoda äpplen. Vi vet ju som bekant inte vad vi håller på med därborta, långt från ICA och civilisationen så vi har plockat äpplena allt för tidigt innan. Ibland, för att fördriva tiden, går vi upp till närmsta granne och hälsar på deras alpackor. Det finns en nyfiken själ där som vi alla älskar. Som när vi åker tåg fram och tillbaka mellan stationerna här i Malmö på kvällarna ibland, så går vi fram och tillbaka till Alpackorna. Algot kräver väldigt lite när han får som han vill. Jag försöker bejaka det så mycket som möjligt, men jag är barn av min tid och blir lätt rastlöst. Säger "nej det kan vi inte" och har inget bra svar när Algot svarar "varför". Här är dom! Vårt bästa partytrick där ute på landet. Det var så varmt att vi till och med bestämde oss för att fika utomhus. Min lilla son i höstskenet. Jag är tvivlare och ifrågasätter allt mycket och ofta, men aldrig detta. Algot. Där landar jag som i ett mjukt täcke. Tänk om jag hade vetat det när jag var gravid, det kanske hade hjälpt och sparat mig mycket ångest och oro. Men antagligen inte för jag håller fortfarande på. [gallery columns="2" size="full" ids="2147366825,2147366824"] Jag lagar absolut ingen som helst mat i det här hushållet. Anton brukar bli frustrerad och vill att jag ska hjälpa till. Men jag blir bara latare och latare och suckade "jag hatar att laga mat", när han ville ha sällskap en kväll. "Du rör ihop vitlökssmör, Christin", skrattar han. En morgon vaknade Algot tidigt och eftersom Anton hatar morgonen så brukar jag gå upp då. Ibland får man såna här belöningar då. [gallery columns="2" size="full" ids="2147366817,2147366820"] Så otroligt vackert! Men kallt, så vi tände brasa, ljus och kröp ner i soffan. Det är första gången jag gjort det i huset. Jag har typ varit rädd för huset. Rädd för möss, rädd för kylan, inte kunnat tända en brasa. Sakta men säkert faller även jag på plats här. Att köpa huset när vi gjorde det var egentligen helt fel. Jag mitt uppe i mina sömnproblem, utmattning, jag och Anton var nya föräldrar och hela vårt förhållande ändrades, nya jobba och allt sånt. Livet var upp och ner. Vi behövde inte en stor förändring till och framför allt - vi behövde inte mer ansvar. Men det är lätt att vara efterklok. Utmed dagen kom våra kompisar upp. Som var hela anledningen till att vi pressade in ett besök till i huset. Gudmund, vår kära lekfulla vän, ville baka pizza utomhus. [gallery columns="2" size="full" ids="2147366811,2147366812"] Vi var tre vuxna mot en och Anton tände ugnen för säkerhetsskull utan att säga något till Gudmund och vi andra gick och funderade på vad vi kunde äta istället för pizzorna. Ibland är det så jäkla trist att vara vuxen, hur man tänker ändras långsamt och helt plötsligt är man den personen som ser alla hinder. Tacka vet jag då att ha personer i sitt liv som får en att göra annat och tänka annat. Som drar fram barnet i en igen. Även om det bara gäller pizza. Tänk vilket minne vi har nu tillsammans. Minnen är viktigt i alla relationer, tycker jag. Vi byggde en egen ugn och precis när det började blir mörkt började vi grädda pizzorna. Det blev en succé. [gallery columns="2" size="full" ids="2147366814,2147366815"] Det hela var så mysigt att det var värt att vara trött resten av veckan. För egentligen orkade jag inte precis allt förra veckan. Men det var värt det, för jag blev påmind att jag vill ju vara personen som vill baka pizza utomhus. För att det är kul.
