Idun har varit väldigt gnällig sen i fredags då hon fick en febertopp och var väldigt trött. Vi trodde det var värmeslag och att prickarna hörde till. Men så dök de små röda signalprickarna upp både på handen och på foten fastän det var tio grader svalare. "Det ser ut som höstblåsor", sa läkaren på andra sidan telefonen och där gick vår midsommar som vi planerat i kras. Men innan dess tvättade jag maskin efter maskin för att fylla på med sängkläder till våra gäster. Vi skulle ha huset full från och med nu till söndag. Men nu blir det något annat. Tvättade min pyjamas som jag bor i här. Jag försöker vara snygg och stilig men slutar alltid med håret som jag sov i och kläderna jag aldrig tar av mig. Så jag gjorde det enda rätta och köpte en snygg pyjamas till mig själv, hehe. Kirskål tar död både på det ena och det andra här i trägården men det är väldigt fint när den blommar. Offrade ett nytvättat lakan för Idun skull. Kunde inte låta bli när hon kom rusandes som en liten bebistjur och kastade sig med hela livet in i lakanet. Ren tvätt och smutsiga barn är en väldigt somrig ekvation. Eftersom det var en så kall vår så håller allt på att slå utan under tiden vi är här. Det är otroligt vacker och idag kunde jag skrapa ihop en vacker bukett av rosor, kirskål, saliva och några tappra liljor. Såhär blev den. Vild och fin! Min bror och hela hans familj skulle egentligen kommit hit och när väderprognosen såg darrig ut tog jag tillfället i akt och började städa ut i växthuset så vi kunde sitta där. Vi byggde också ett bord så alla skulle kunna få plats. Tycker det blev fint! Stolarna ska jag nog slipa och klä om i ett annat fint tyg. Och så grät jag en liten skvätt av besvikelse och frustration över alla inställda planer. Vi firar nästan alltid midsommar ihop, det är bara ett år vi missat tidigare. Men c'est la vie. Bordet står här och väntar på dem till en annan gång och istället bokade vi in en helg i Köpenhamn om ett par veckor <3 Antons pioner blommar så fint också, trots att det varit så torrt. Det som är fint med trädgård är verkligen att man uppskattar det där lilla lite enklare. När man går ut på kvällarna med armarna på ryggen för att se vad som slagit ut över dagen, så känner jag mig både 175 år gammal och samtidigt väldigt tillfreds. När jag letade efter stolarna i ladan så hittade jag även dessa som jag hittat på loppis. Alvar Aalto look-alike och de ska jag nog hänga upp i köket här. Vi ses i köket.
