[gallery ids="2147382050,2147382049,2147382048,2147382047,2147382046,2147382043,2147382039,2147382038,2147382037,2147382035,2147382036,2147382033" size="full"] Nej, men jag orkar knappt så sorgligt det känns, att husets huvudpjäs har ramlat och slagit sig. Kanske tog vinden fatt i kojan vi byggde, kanske var det bara trött och redo att tacka för sig. Men när Antons föräldrar skickade bilderna på ett fallet träd kunde jag knappt hålla tillbaka tårarna. Insikten att det är totalt oersättlig, i alla fall under vår livstid, var som ett slag i magen. Det hade nog ramlat förr snarare än senare ändå, det är gamla träd på vår tomt då det är en plats som varit älskad långt innan oss. Jag vet det är bara ett träd. Men det var husets träd och fyllt med barnskratt och förundran över hur ett träd kan vara så fullt med karaktär. En uppvisning av skuggspel på sommaren, och som ett paraply för snön mitt i vintern. Vi har nog alla dessutom blivit knockad av ett äpple eller två, när vi behövt det. Jag kommer verkligen sakna det vackraste av äppelträden som jag någonsin gungat i. Och hoppas ödmjukt att vi kan bygga upp något annat i samma praktfulla anda. 😢
