Förra söndagen åkte vi upp till huset över dagen. För att spana in ladan. Sorgebarnet på tomten. Inte att förväxla med boningshuset ovan på bild, men något ska man inleda blogginlägget med. Jag hade beställt en container, för nu skulle någon äntligen orka ge lite kärlek till ladan. Som vi tyvärr behandlat mer eller mindre som en soptipp. Det var dumt av oss men ni vet - ”jag lägger det här så länge” blir snabbt ”jag lägger allt här”. Och så tänkte vi - eller jag - i min okunksap ”ladan är ändå förfallen och bör rivas”. Och kanske är jag fortfarande skeptisk men min mammas man Kajetonas får mig i alla fall att tänka om. Som efter ett besök i somras slängde sig med en massa ”bara”. Och ”syllen är ju bra”. Han erbjöd dessutom en hjälteinsats. Att städa och tömma ladan. Och trist för detta blogginlägg att vi inte har en förebild för detta är efter. Men alltså. Det gick knappt att komma in i ladan. Det låg saker ända ut i dörröppningen. Dessutom rev han väggarna till grisstian och öppnade upp hela jäkla rummet. På 1,5 dag. Jag förstår inte! Så imponerad! Så glad! Så wow:ad! Det är fortfarande en förfallen lada men ! - inte en soptipp. Ladan är också ganska stor. Och när drömmen tar vid finns både bastu, öppen brasa och kanske kanske en…verksamhet? Någon gång? Ladan öppnas främst in mot boningshuset och trädgården men det finns en dörr ut mot ”framsidan”. Eller vad som skulle kunna bli en framida. Kan man ha en liten ateljé? Hybrid butik? Kanske erbjuda sovplatser på loftet till sommarens vandringsturister? Den som lever får se. Tillbaka till verkligheten. Vi behöver dränera. Eller något. Hoppas Kajtonas vet. Här är jag för mycket stadstjej. Kajetonas åkte hem och sov - förståligt! - medan resterande killar plockade frukt. Tiden har kommit då vi lockar med kompisar till huset för att inte ha allt för sura barn i baksätet. Denna gång var det Iduns tur. Skönt att de njuter av naturen och de öppna ytorna. Spring barnen, spring! Tiden går men äppleträdet består. Man är inte bjärebo om man inte har en robotgräsklippare. Skämt å sido. Älskar vår. Han heter Toad och sänker min stressnivå med 95%. Fruktträden är gamla som gatan men levererar år efter år. Så nu har vi 6 glasburkar med inkokta päron i kylan. Och Algot har lärt sig att man stoppar inte ner smutsiga bestick i lagen för då möglar allt. En gourmand in the making!
