Algot sitter och rycker bredvid mig, det är värst på kvällen, det här med springmask. Det är det främsta utmaningen med två barn tycker jag: är det inte den ena så är det den andra. Precis efter vi vabbat Idun en vecka, fick Algot springmask. Så nu är han och jag i huset och väntar in helgen. Och ett viss massmord av armén i rumpan. Vi kom upp till ett huset som badade i solsken, som ett plåster på såren. Det var en otrolig vacker tur hit, det är som att hela skåne brinner. Hösten i år är helt enastående, lång och färgsprakande. Är det den ihållande värmen? Frosten som vi inte sett röken av? Vissa år tycker jag träden är gröna och sen poff ramlar allt av. Så jag njuter så innerligt av detta. Nu får vi uppleva hösten och vintern med vårt nyfunna växthus och det är otroligt. Jag hoppas vi kan och orkar lägga nytt golv till våren, får det känns som att säsongen blir dubbelt så lång med detta hus. Jag är helt fascinerad över hur utomordentligt placerat det är. Det står på den finaste gläntan på tomten. Jag jobbade mest men efter lunch gick jag och Algot ut och gjorde en höstkrans till dörren. Något spretigt men fint ändå. Jag klippte gräset och det var skönt att använda kroppen. Jag har ett mestadels stillesittande jobb och i kombination med vabb så blir det inte många knop. Jag håller mig vaken med andra vabb-kollegor. Ställer visserligen in träffar till höger och vänster, skriker rakt ut i luften men skickar bilder på den ena misären efter den andra. Värst bild vinner och sen skrattar jag rakt ut till bilderna som landar i min telefon. Tack kompisar <3 Nu fattas bara några pumpor och lite gäster. Imorgon kommer min bror med sin familj och resten av min och sen är det Halloween. Nu drömmer jag mest om en (tusen) god natts sömn och att jag vet vem jag är. Identitetskrisen och desperationen som tillkommer sömnbrist är tyvärr som mask i rumpan.
