Idag var första gången jag inte ville åka hem. Ljög uppe i huvudet tusen gånger om. Algot kanske är sjuk? Om man kisar? Har aldrig förbannat vuxenlivet så som idag. Ville ställa in och bara springa med. Skjuta upp allt på obestämd tid. Kanske skrek min trötta kropp efter detta. Eller så är det tidens tand som är mjuk och snäll igen. Tredje sommaren i huset, kanske håller det äntligen på att bli vårt. När ska jag lära mig att sån är jag, det tar tid innan saker helt letar sig in. När ska jag låta mig vara sån. Alltid likadan. Det har aldrig spelat något roll hur mycket pengar vi lagt på hotellrum heller. Jag rynkar alltid på näsan. Två sidor som hela tiden dansar sida vid sida. Längtan efter äventyr och den som bara vill hem. Har för övrigt aldrig sett trädgården så torr. Så vi skyndade oss att ta hand om det vi sått. Inte för att det är mycket i år. Vi orkade inte mer en blomsterbädd och några hösthallon från Antons farmor och farfar. Ironiskt hur jag som ändå jobbar med att skapa innehåll till höger och vänster och vet mer än väl att back stage är enorm. Internet är fullt av ögonblick, men inte allt. Ändå kliar jag mig i huvudet när vi inte bygger gästhus i skåpbilar eller renoverar badrum på ögonmått. Ladan kommer nog ta oss 30+ år. Bara ett helt vanligt hus och allt vi orkar är att vattna. Men vi vattnar och tar hand om det vi har. Doften av blöt jord väcker även det mest bortglömda barndomsminnet till liv. Gräset är nästan helt gult och jorden ryker när Algot tvärbromsar med sin cykel. Förlåt, jag menar hans motorcykel. Även om gräset är gult så blommar allt mer än jag trott. Det är något med jorden i Backetorp. Underjordiska källor som ändå gör att jorden håller fukten bra. Den som finns. Hjälper allt att gro. Får allt att orka lite till. Tänk om man ändå hade det, underjordiska källor. Vilken kraft man skulle va. Men sen igen så är det kanske precis det man har.
