[gallery columns="2" size="full" ids="2147373717,2147373716"] Det är så vackert här nu. Det är en vacker plats att få ha livet, även om vi inte alltid kommer överens. Det tar så lång tid för mig att känna mig hemma någonstans. Fyra år har vi haft huset och det är först nu jag på riktigt börjar känna att här är hemma, litegrann. Rörelserna blir mindre och mindre trevande. Jag minns när vi skulle sälja huset jag växte upp i. Vi bodde kvar där efter mina föräldrar skiljde sig och jag la all min trygghet i huset när allt annat rasade. Varje gång min mamma tog upp att vi kanske var tvungna att flytta bröt jag ihop. Fram tills den julen när jag förstod att det var vår sista där. Jag skulle fylla 17 när vi flyttade. Jag drömmer fortfarande om det huset ibland. Och jag och Anton har bott i vår lägenhet i Malmö i 10 år och jag kan få samma känslor som för 16 år när jag inser att vi kanske inte kan bo kvar där med två barn. Jag letar desperat efter en fast punkt och kommer antagligen alltid göra det. Våren är också så vacker men har lagt märke till att den stundvis kan vara lika smärtsam. Eller, det var i Anton som såg det så fint. "Våren verkar alltid vara lite jobbig för dig, Christin", säger han tröstande när jag gråter. Det gör verkligen alltid lite ont när knoppar brister. Den stora förändringen när allting slår ut, som att huden är för trång. Samtidigt som jag sörjer att just denna vår aldrig kommer igen. En melankolisk tid, våren. Som nog alltid känns lite extra i mig.
